Julkalendern i år är en fristående uppföljare på Mysteriet på Greveholm från 1996. Det har nog ingen missat. Det är ju jättekul att den som alla i min generation säger är "Typ bästa julkalender EVEEER" kommer igen och de som inte fanns när den gick sist kan få se hur en bra julkalender ska vara. Jag har sett allt fram till idag, och det är himla trevligt faktiskt.
Något som inte är lika trevligt är dock skelett. Jag har svårt för skelett. Sjukt svårt. Jag inser att det kan vara den första upplagan av Greveholm som gjort mig till denna skelettogillande människa jag är idag. Det datoranimerade skelettet som skulle föreställa greven 1996 var (och är fortfarande) sjukt läskigt. Nu såhär 16 år senare och ett antal dramatiska upplevelser med skelett senare sitter jag här och känner hur det tar emot att titta på dagens avsnitt av julkalendern, som jag ju faktiskt vill se!
På bilden som kommer upp när man vill titta på dagens avsnitt på svtplay står greven där som ett fint och naket skelett. Det tar emot att trycka på play. Vill sitta och hålla någon i handen. Känner mig som sex år igen, som jag ju var första gången greven steg in i tv-rutan. (fem om man ska vara ordentlig, eftersom jag fyller år en veckan in i julkalendern).
Funderar på om det känns lättare med en kopp glögg till.
Tenta i morgon. Och på onsdag. Sen har jag jullov. Eller.. Har en tenta innan våren börjar, som man ska plugga på under julen.. Men den räknar jag inte med.
