När det sedan var dags för hemfärd mötte jag en man när jag stod och väntade på min spårvagn. Han skulle åt helt motsatt håll än vad jag skulle, men frågade ändå om han fick åka med mig på spårvagnen för att ha någon att prata med. Det fick han inte. Tänker man i efterhand att han kan ha varit världens snällaste och världens ensammaste som bara ville ha någon att prata med för en gångs skull, kan man tycka att jag var dum. Men jag tror inte läget var så när han stod mitt i Göteborg kl 4 på lördagsnatten/söndagmorgonen. Om nu fallet var så kunde han väl hitta någon på sin egen spårvagn att prata med, så kom han hem dit han skulle på köpet. Man kan vrida och vända dessa tankar hur mycket som helst, eftersom jag antagligen aldrig kommer möta denna personen igen och inte kommer kunna svara på mina frågor om fallet. Det är väl det som gör det hela lite spännande antar jag.
Lite märkligt att han ville ¨följa med dig. Kanske hoppades han bara att han skulle få ligga. Eller så var han väldigt läskig.. >_<
SvaraRaderaBra att du sa nej, hade inte varit kul att ta reda på hur det verkligen låg till.
Kramar
Hanna